Det går tydligen an E-Book

Dennis Töllborg

• Herausgeber: Books on Demand
• Kategorie: Fachliteratur
• Sprache: Deutsch

Seitenzahl: 147

Veröffentlichungsjahr: 2015

Beschreibung

Jag, ett antal journalister, formgivare, kulturmänniskor och författare, har beslutat göra ett försök till omstart av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Första numret är avsett att utkomma tidigast 2017, och först sedan två års utgivning är finansiellt säkrad. Tidningen kommer, då som nu, endast att rikta sig till de som tar sitt professionsetos på allvar och sätter lojalitet mot värden framför lojalitet mot person, och knyta an till ”Handelstidningens” historiska arv, såväl till innehåll som ryggrad. Elitistiskt? Om ni vill kalla det detta, så ok. Bättre dock att ”burn out, than fade away.”

Leseprobe

Till minne av

Nils Thölin

”Throughout history,

it has been

the inaction of those who could have acted;

the indifference of those

who should have known better;

the silence of the voice of justice

when it mattered most;

that has made it possible for evil to triumph”

Haile Selassie

”The only thing necessary for evil to triumph is for good men to do nothing”

Edmund Burke

”We must learn that passively to accept an unjust system is to cooperate with that system, and thereby to become a participant in its evil”

Martin Luther King Jr

”Det är ett land, en gemenskap, vi delar och som vi har att vårda, inte en

kennelklubb”

Förord

Bilden på framsidan är på författaren en februarikväll 2010, efter att denne har gripit in och försökt stoppa några 20–25-åringar som roade sig med att spraya ned en ICAbutik, en spårvagn och 2–3 bilar i Majorna. Polisen anlände till slut, när vi lyckats få tag på de två gärningsmännens kompis. Denne hade med våld och hot om våld avbrutit våra försök att stoppa gärningsmännen, som dessutom snott min mobiltelefon för att förhindra mig att kontakta polisen. Idioten, ty dessa smågangsters är inte särskilt begåvade, hade dock ringt upp sina kompisar precis innan polisen anlände, så det var ”a piece of cake” att lagföra såväl de två gärningsmännen – som med hög grad av sannolikhet var de som under en lång tid ”roat” sig med att spraya ned hus och bilar i Majorna – som mannen som gjort sig skyldig till skyddande av brottsling och olaga hot. Poliserna verkade dock inte särskilt intresserade, släppte medgärningsmannen när vi inte längre såg dem, och tog varken hans namn eller mobilnumret han ringt upp.

Detta är, enligt min alldeles bestämda uppfattning, ett exempel på riktigt dåligt polisarbete, där utan tvekan polisen skulle vara mycket mer professionell med tre färre anställda.

Fotograf är Fredrik Laurin, två gånger mottagare av Guldspaden, två gånger mottagare av Stora Journalistpriset och 2004 tilldelad Overseas Press Club of Americas Eric and Amy Burger Award för avslöjandet av USA:s tortyrtransporter. Fredrik är numera chef för Dagens Eko's grävredaktion. Varken han eller Martin Jönsson, prisbelönad dokumentärfilmare och mannen bakom filmer som Mari Carmen España: Tystnadens slut och Fotbollens sista proletärer, dög som vittnen. ”Polisen”, ty så kallar de sig som anställda inom en av Sveriges alla öppna anstalter – här Monica Edmundsson stödd av Ingemar Johansson, Klas Friberg och Internutredningen – var helt enkelt inte intresserad! Jag trodde detta inte gick an. Men jag hade fel! Det går tydligen an.

Här följer ett antal krönikor och andra artiklar, några med mer än 15 år på nacken. Det är ledsamt att de alltjämt är så aktuella.

Göteborg i oktober 2015

Innehåll

1. Konventionen kräver att vi ljuger

2. Det är inte normalt att vara lycklig

3. Ta reda på vad SÄPO vet om dig

4. Förminska inte Er själva, medborgare

5. Värdesystemets parasiter

6. Nolltolerans – men bara mot de svaga

7. De som bara tiger still är värst

8. Makten har bara glömt hur det är

9. Världen blir så liten

10. COPS – Claim Openess, Practice Secrecy

11. "Det är en annan sak"

12. Kreativ forskning bryter mot regler

13. Tvinga forskningen att ta sitt ansvar

14. Marknaden gräver en grop åt sig själv

15. Ramqvist tror sig vara oumbärlig

16. På vilket sätt hade han lika ont?

17. Jag vet inte hur min syster dog

18. Jag tror inte tiden läker öppna sår

19. Viktigaste lagen är skriven i våra hjärtan

20. Döda fiskar flyter medströms

21. Än är det tillåtet att sälja sin heder

22. Vi förstår inte hur väl makten vill

23. Skillnaden mellan brott och orätt

24. Hyresnämnden borde lära av Pippi

25. Maktens män och kvinnor tar inte sitt ansvar

26. Om inte Vallo, vem blev då mördad?

27. Heder

28. Goooood Mooooorning, Linkedin

29. Detta är sanning, jag har alltid rätt

30. Ordfronts (och 68-rörelsens) förlorade heder

1. Konventionen kräver att vi ljuger

Det har blivit populärt att diskutera moral och etik igen. TV och akademin har det ena seminariet efter det andra, allt i akt och mening att söka återfinna den moral vi förlorade när näringslivet nådde sin hitintills största framgång med kampanjen Satsa på dig själv. Begrepp som empati, solidaritet och internationalism återfinns nu endast som moraliska plattityder, ersatta av konventionskrav där ”politisk korrekthet” innebär att vi med Orwell alla skall vara för jämställdhet, frihet och mänskliga rättigheter, medan de som söker omvandla dessa idéer till praktisk handling får räkna med att betala ett allt högre personligt pris. Se bara vad som hänt sedan vi äntligen fått en jämställdhetsombudsman som försöker ta grundlagen på allvar, och se bara vilka kampanjer justitieombudsmannen utsatts för av polisen sedan han börjat hävda klassiska rättsstatliga krav. Jämför detta med hur Lindqvistare, Wennergrenare och Bodinare behandlas, så får man onekligen ett visst perspektiv på hur etablissemanget handskas med begrepp som konvention och moral. Men det är ju, som just etablissemanget och inte minst jurister brukar hävda, ”en annan sak”.

Den härskande klassen sammanblandar gärna konvention med moral, och hävdar med denna utgångspunkt normalt framgångsrikt att ”vi måste skilja mellan sak och person”. Denna paradox – ty det är just en närmast absurd paradox – är central om man på en gång, som till exempel den nytillträdde kronodirektören Wennergren, skall kunna hävda att ”allmänheten måste återupprätta etik och moral i ekonomiska sammanhang”, samtidigt som samma person genomför avancerade skalbolagsaffärer och säljer sin fastighet till kraftigt underpris när hon riskerar att bli skadeståndsskyldig gentemot utomstående. Själva det absurda i paradoxen blir uppenbar så snart man lägger orden i munnen på dem som misslyckats med den härskande klassens enda krav: gör vad du vill, så länge du vinner och framförallt inte åker fast. Tänk er själv att höra Hitler, när han ställs till ansvar för judeutrotningen, försvara sig med att vi måste skilja mellan sak och person. Eller tänk er hur hopplöst det skulle ha varit för förre justitieministern Rainer att kräva att man skiljde mellan sak och person när han en gång, innan devisen Satsa på dig själv blivit en del av hegemonin, beslogs med att ha sysslat med skatteplanering. Jämför det med hur lätt Carl Bildt i dag kan uppbära fullt riksdagsarvode, trots att han inte befinner sig på den arbetsplats han kräver lön från, utan att det ens blir mer än en svag bris i ett vattenglas.

Att skilja mellan sak och person innebär helt enkelt att sätta konvention framför moral. Ty begreppen är antagonistiska. Vi agerar i enlighet med konventionen för att göra våra egna liv så friktionsfria som möjligt. Att agera i enlighet med konventionen innefattar således att ljuga, till exempel när någon frågar oss vad vi tycker om hennes nya, pinsamt smaklösa, klänning eller när vi författar en nekrolog efter en riktig skitstövel. Att agera konventionsenligt är, i vårt allt mer perversa samhälle, ett sätt att motsvara normalitetskravet och innebär således inget annat än att vi åsidosätter moralens krav!

Barn agerar ursprungligen aldrig konventionellt. Alla minns väl sagan om kejsarens nya kläder. Här agerade de vuxna konventionsenligt, men högst omoraliskt: de ljög. Barnen berättade sanningen för kejsaren; de hade ännu inte fått lära sig att det ytliga, att agera i enlighet med konventionens krav, är mer centralt än att tala sanning, om du vill leva ett behagligt liv. Barnet hade (ännu) inte lärt sig att ”det är en annan sak”, när de borgerliga hävdar att ”det måste löna sig att arbeta”, samtidigt som Carl Bildt ger exempel på att det för vissa möjligen är än mer centralt att det även måste löna sig att inte arbeta. (För vissa alltså – inte för dem som går på a-kassa.)

Att agera moraliskt korrekt är att svara mot ambitionen att vara sanningsenlig och att ta ansvar för sina gärningar. I så måtto kan till och med ett veritabelt svin, som Hitler, agera mer moraliskt än det land som kräver att tyskarna inom deras ansvarsområde skall tillse att judarna har ett J i sitt pass, så de kan avvisas när de försöker fly till oss. Baader-Meinhof, ja just det: terroristerna, agerade i den meningen överlägset mer moraliskt när de offentligt förklarade vad de gjorde och varför än de Göteborgspoliser som för att skydda sina kollegor vägrar ställa upp på vittneskonfrontation när de (möjligen rentav förståeligt) någon gång tappar koncepterna och misshandlat en gripen. Och detta är faktiskt inte en annan sak, det är inte att blanda äpplen med päron. Vi agerar nämligen moraliskt just för att kunna betrakta oss själva med någon form av respekt. Att agera moraliskt är därför att vara rak, enkel och tydlig, att vara vad vi är och stå för det liksom för vad vi nu en gång gör. Konventionens mästare, överklassen, har aldrig riktigt förstått det; de förstår inte dem som, till skillnad från nobelkommittén med sitt fredspris, vägrar att köpa franska viner, inte primärt av politiska eller strategiska skäl, utan för att kunna betrakta sig själva med någon form av respekt. I den meningen är moral sammankopplat med värdighet. Det är aldrig lätt och absolut inte bekvämt, varken för oss själva eller för vår omgivning.

Sven Wernström har i en barnbok (jag minns inte längre vilken) uppmärksammat att vi förefaller leva i en värld med flera olika typer av moralbegrepp. Det finns, skriver han, en arbetets moral. Moralkraven kommer till uttryck i språket: När vår arbetskamrat frågar oss om strömmen är på, måste vi svara ja eller nej. Vi kan inte svara att det beror på vad vi menar med begreppet elektricitet. Livet är beroende av ett korrekt och tydligt svar.

Affärslivets moral däremot – och tydligen numera även politikens och det offentliga etablissemangets moral – tillåter oss att endast uttala oss om det som är absolut nödvändigt. Ja, moralkraven här tillåter oss till och med att hävda att ”detta är en mycket bra bil”, även om vi skall sälja bilen för att vi slutligen blivit så förbannat trötta på att reparera skiten. I det ohämmade egenintressets värld förefaller detta rentav uppfattas som naturligt av såväl säljare som köpare, trots att köparen rimligen i första hand är intresserad av vad som är fel på bilen, inte vad som är perfekt. Detta är alldeles uppenbarligen en annan moral än arbetets moral – kanske har vårt samhälle till slut blivit så perverterat att detta inte längre bara är affärslivets moral utan hela det offentliga livets, inklusive den moderna rättens, moral? Och var hamnar vi då?

Man kan naturligtvis invända att moralen är individuell och således relativ. Det kanske till och med finns en betydande risk för statisk elitism i uppifrån pådyvlade moralbegrepp. Jag kan förstå den typen av argument. Samtidigt har människan genom åren utvecklat, och utvecklar hela tiden, normer för mellanmänskliga relationer. Dessa kan, som jag i mina bästa stunder tror, emanera ur att varje människa i grund och botten vill andra människor gott, men de kan också emanera ur motsatsen: människan är en ond varelse, varför vi behöver utveckla rättsregler och andra former av normsystem för att kunna leva med andra människor. Det centrala är emellertid att vi kan enas om att människan är en relationell varelse.

Den som studerar den moderna rättsstatens lagstiftning (tyvärr inte alltid praxis), kan se att en framträdande idé är att makt genererar ansvar och maktlöshet genererar ansvarsfrihet. Ett annat sådant grundläggande drag är att ingen skall skörda vinning av sin egen ogärning. Ett tredje, nu med demokratibegreppet sammanhängande drag, är transparens, det vill säga sanningsenlighet. Dessa sammanhänger rent värdemässigt med framförallt arbetets moral, men har väldigt lite gemensamt med affärslivets moral.

Om det nu är korrekt att hela det offentliga livet allt mer kommit att anta affärslivets moral, kan detta vara en bakgrund till den alienation som präglar såväl det parlamentariska systemets som rättsväsendets legitimitetskris.

Inte ens på handelshögskolornas och universitetens seminarier diskuterar vi konkreta skalbolagsaffärer eller annat parasiterande på den offentliga sektorns bekostnad (vi använder väl inte ens ett så klart språk) i konkretiserande termer, åtminstone inte när det handlar om en person med koppling till universitet och absolut inte om den är närvarande. Göteborgsandan – som alltjämt, med några härligt befriande undantag, också präglar Göteborgs-Posten – är djupt omoralisk (om än möjligen effektiv), och befordrar den feghet som är så förödande för varje civiliserat samhälle, väl speglat i den i detta avseende lysande filmen Jägarna.

Moral är besvärligt, inte bekvämt. Moral bara kräver och ger inget konkret tillbaka annat än just värdighet. Att agera moraliskt är inte att satsa på sig själv; det är att leva upp till de ideal vi i skolan lärt oss är förknippade med begrepp som rättsstat och demokrati. Det är att utkräva ansvar av Bodin, Lindqvist och Wennergren, men att ta avstånd från ropen på strängare straff för de ungdomar som aldrig fått och aldrig kommer att få en rimlig chans att själva skapa ett värdigt liv. Detta är rättens genes, och där är rätten och moralen inte bara två syskon utan till och med två sidor av samma sak: Ty lagen gillar icke allt hon icke straffar, och det är den orättfärdige makthavaren som gömmer sig bakom lag hellre än att skipa rättvisa.

Se där fick ni i Göteborgs-Posten en i alla avseenden konventionsvidrig artikel, där svart är svart och vitt är vitt, precis som för barnet i Kejsarens nya kläder. ”Ett sådant pucko”, som mina söner, betydligt mer konventionskänsliga, skulle säga.

Fotnot. Jan Lindqvist var den så kallade sjukhusspionen och Roger Bodin var en stadsdirektör som av kommunrevisorerna kritiserats för att ha attesterat sin sambos räkningar. Christina Wennergren hade just utsetts till kronodirektör.

Göteborgs-Posten 16/2 1997

2. Det är inte normalt att vara lycklig

Så snart han stiger på sprider sig ett slags märklig känsla av oro. Bara han inte sätter sig vid mig, bara han inte börjar tilltala mig. Det är inte det att han är berusad, otrevlig eller ens ser konstig ut. Tvärtom, han är jättetrevlig, ordentligt klädd och väldigt artig. Problemet är att han är glad.

Och med vilken rätt, frågar vi oss alla. Kom åtminstone inte och stör oss med din glädje – vi är normala, vi är fan inte glada. Åtminstone inte med dem vi inte känner, och definitivt inte på ett allmänt kommunikationsmedel.

Jag skulle gissa att han är i 30–35-årsåldern. Det vete kattsingen vad han arbetar med – kanske studerar han. Antagligen bor han hos sina föräldrar, eller också i någon form av kollektivboende, där grannarna irriterat konstaterat att villornas marknadsvärde sjönk så snart det sociala började diskutera idén att placera ut ”de där” i just deras bostadsområde. Hellre då någon kvalificerad ekonomisk brottsling – det ger rentav viss status, och denne vet ju i vart fall att inte vara glad i tid och otid.

Själv träffar jag honom när jag någon enstaka gång åker kollektivt ut till det fina villaområdet, där professorn med familj till slut hamnade. Till skillnad från de flesta hade vi möjlighet att välja, och vi valde det område där nätverken ger störst chans för barnen till ett framtida anständigt liv. Men hur hamnade vår vän där – han som inte har den sociala kompetensen att inse att man inte ska vara glad, åtminstone inte på en spårvagn och definitivt inte i förhållande till personer man inte känner?

För några år sedan var det en busschaufför som blev stoppad av polisen. Några passagerare hade anmält honom. Polisen ryckte ut, stoppade bussen och tvingade chauffören att genomgå ett alkotest. Grunden till anmälan och polisens misstanke var att han hälsade passagerarna välkomna ombord på bussen, och därefter hade mage att visa sig glad. Han avvek från det normala, och man antog därför att han var berusad.

Om jag minns rätt blev han senare åthutad av bussbolaget. Han var visserligen spik nykter, men man ska inte störa sin omgivning med att avvika från normalitetskravet. Det som är charmigt i sydländerna är irriterande i Norden.

Det är lite problematiskt, det där med normalitet. Det som är normalt, ja rentav eftersträvansvärt, i ett visst sammanhang, skyr vi som pesten i ett annat. Vi märker det kanske tydligast när vi åker utomlands. Plötsligt är väldigt mycket som är tabu hemma, till och med tillsammans med samma människor, helt okej. I de sämsta fallen innebär det att våra spärrar släpper mot att utnyttja andra människor (till exempel prostituerade) eller utsätta dem för fara (till exempel köra berusade), men oftare innebär det att vi vågar öppna oss för nya intryck, nya människor och andra kulturer.

Är det kanske inte bara sommar och sol vi nordbor längtar efter – är det också modet att våga utmana ödet, att öppna oss för andra, på ett sätt som vi inte (i nyktert tillstånd) vågar hemmavid? En misslyckad chansning utomlands kan vi resa ifrån, men hemmavid är den genast alla grannars och arbetskamraters egendom. Så vi vågar inte vara lyckliga, vågar inte chansa på att prata med den som söker kontakt – tänk om vi gör något fel. Och till slut blir vi så rädda att göra fel, att vi aldrig vågar chansa på att göra det vi trodde var rätt.

”Barn, kvinnor och djur är lyckliga, men vi människor är det inte”, konstaterade redan den gamle Strindberg. Och att vår vän avviker från normalitetsbegreppet står ställt utom varje tvivel. Men vem är det egentligen fel på?

Metro 990518

3. Ta reda på vad Säpo vet om dig